(Foto: Anna Evenius)

Jag är svag för äldre sekelskifteshus, som har gedigna och slitna trägolv med knarrljud. Trappan upp till övervåningen ska ha en rund ledstång, väggarna ska ha mycket att berätta, kakelugnarna ska vara många och skafferiet rymligt.
Inredningen ska vara ljus, med vita textilier. På glasverandan ska jag sitta tillsammans med vänner och familj i bekväma korgstolar... Vi dricker vitt vin te, och samtalar om resor vi gjort och ska göra...

Oj, här sitter jag och drömmer mig bort. Verkligheten ser lite annorlunda ut. Visserligen bor vi i ett hus och ganska så lantligt till, faktiskt. Men varken golvet eller trappan knarrar, skafferiet lyser med sin frånvaro och väggarna kan inte tala under alla lager av färg som jag lagt på. Och resa. Det har vi knappast råd med, nu när jag precis har startat eget som fotograf.

Nåja, vi har i alla fall en kakelugn! Och verandan håller på att byggas. Så man ska vara glad över vad man har.

Om jag har en fotostudio? Tja, om jag flyttar in det vita köksbordet till vardagsrummet, hänger en softbox i taket, riktar några blixtar mot en vit vägg, så... Fast vi får förstås äta våra måltider i hallen.

Och granen, den står fortfarande kvar, naken och torr.

* * *